Så här tre månader efter senaste fyllan kanske jag inte ska kalla mitt tillstånd för dimma längre, men efter två veckors intensivt plugg kan det lätt kännas så ändå. Efter en midsommarhelg bland böcker och plugg var det på midsommardagens kväll ändå dags att lägga läsningen åt sidan och börja koncentrera sig på att inte koncentrera sig på någonting.
En trött och sliten jag drogs med till en konsert ute i det fria. Det var en konsert med stark kristlig anknytning och med min skepsis mot kyrkor överhuvudtaget, gjorde att jag inte helt kunde slappna av. Väl framme visade det sig ändå vara en konsert i min smak. Vi hann tyvärr endast se den sista timmen av evenemanget med några mindre kända, men trots allt väldigt duktiga artister som använts som dragplåster.
Jag kanske inte är den flitigaste konsertbesökaren, men sällan har jag stött på artister med så mycket känsla för det de gör. I den trånga lokalen drog "Samuel Ljungbladh And The Snakebites" med publiken i föreställningen med en härlig blandning av både eget material samt Stevie och Marwin-klassiker. Vi skulle göra precis det vi kände för, våga prata mellan låtarna, klappa i takt, sjunga med i alla stämmor vi kunde hitta och självklart svänga på den lurviga. Alla skulle vara med, så var det bara! Jag rycktes med i musikupplevelsen som en öring ur pengfors och kunde därefter inte sitta still innan jag var var tvungen att sätta mig i bilen igen. Hemtentornas mörka moln var som bortblåsta med en grym tolkning av Stevies masterblaster.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar