Kärleksförklaring

Jag kom precis på att det här faktiskt var sista dagen med alla i rummet...på riktigt. Kanske blir det som med de jag träffade när jag pluggade i Spanien, att man säger att man kommer att ses alla igen men egentligen vet man att det aldrig kommer att hända. Det är alltid någon som inte kommer kunna komma och även om man lyckades få ihop alla så skulle det inte vara som då, i Maria Luisa-parken i Sevilla med en kall öl i handen och trettiofem grader i luften. Det blir aldrig samma sak igen...och nu är det precis så. Även fast vi kommer att ses igen allihop, närmare bestämt om två veckor, så kommer det inte att bli samma sak. För rum F319's era är slut. Helt definitivt. Det gör mig ledsen för jag tror inte jag har haft så skoj någonsin i mitt liv som jag har haft med grabbarna i rummet. Det har varit fantastiskt att vakna på morgonen och veta att man kommer att få skratta oändligt många gånger under dagen (oändligt är INTE ett reellt tal). Hur många kan ärligt säga att de har det så? Nä, nu blev jag ledsen på riktigt. Tack Fagge, Kalle, Mikko och Per för den här tiden. Tack för 3 från 1 och introtävling. Tack för pikar och komplimanger. Tack för att ni finns.