Min första dag

Innan jag gick och la mig igår kväll önskade jag mig tre saker: fred på jorden, taktkänsla och längre hår. Jag vaknade imorse, lika blek som vanligt, slog på TV4 men de sa inget om fred på jorden. Istället springer jag till badrummet, blundar, ställer mig framför spegeln och hoppas. Yes, idag blir det backslick!

Glad som en lärka går jag till tunnelbanan i min rosa Lacostepiké, mina nyinköpta Pradabyxor och skor från Armani. På tåget sitter flera låginkomsttagare, jag låtsas inte om dem, men jag är sugen att säga åt dem att ta bussen istället. När jag kommer till Brunkebergstorg blir jag först förvånad när jag måste säga vem jag är i receptionen. Jag inser dock att det är en sommarvikarie som sitter där och jag minns själv hur det kunde vara då man är ny på ett ställe.

Väl uppe på avdelningen blir jag tilldelad en plats med fönster, får mitt passerkort och välkomnas med en bukett blommor. Jag är den ende på avdelningen med Pradabyxor och det verkar som om backslick är ute. Vad är det som händer? Alla är stressade över en deadline klockan 12 i morgon så jag får läsa in mig på årsredovisning och Visual Basic.

Klockan tolv äter vi lunch på Stockholmsterrassen med skön utsikt över Stockholm. Klockan 18 säger min chef åt mig att gå hem. Han menar att det kommer fler dagar att arbeta över på. Jag plockar ihop mina saker, tar trapporna ner och går ut genom grindarna. Jag svänger höger och går ner genom Gallerian och ut på gatan, för en sekund känns det som jag står på Wall Street. Jag håller kvar känslan i kroppen och jag måste säga att det känns riktigt bra. Trots att jag är hungrig går jag runt i Stockholms stad och känner på pulsen, njuter.

Gröna linjen tar mig smidigt hem igen, efter en snabb tur i Högdalens centrum inser jag att det finns både systembolag och McDonalds. Väl hemma tar jag fram saxen och klipper mitt hår. En dag med backslick får räcka, det var inte särskilt snyggt ändå.