Våra duktiga amanuenser var på räkneövning med sina små studenter, så jag och Kalleman tog en lunch mest för att slippa jobba. Klockan 12.05 var det ju ändå dags att lyssna på Maia Hirasawas musik på Aula Nordica.
När vi kom tillbaka från lunchen var rummet fortfarande tomt, men vi båda kände att något hade ändrats. Hade Bersa och Hilmut redan gett sig av? Våra misstankar besannades när vi efter att ha vänt i dörren fick ett samtal från B och H, som redan var vid konsertlokalen. Vi bad dem att försöka hålla två platser åt oss och att vi skulle skynda oss.
Väl framme hittade vi Bersa och Hilmut på de förmodligen bästa platserna i Aula Nordica, i mitten längst fram såg vi våra vänner vinka åt oss när vi gled in. Dessa två ståtliga VIP:ar gled således långsamt in framför alla och satte sig på de åt dem reserverade platserna. Gött! Senare fick vi reda på att det faktiskt hade varit mycket människor som redan hade suttit i lokalen, även på raderna bakom, när Bersa och Hilmut hittade den tomma raden längst fram. Det är så typiskt svenskar att inte ta för sig! Nu fick alltså vi (som kom sent), istället sitta på spottavstånd från Maia...det slog oss då att andra kanske visste mer om hennes konserter än vi?!
Konserten började med att någon tjomme från stan ställde sig på scen, sade att spektaklet var på väg att börja och att vi i publiken skulle försöka leva oss in i tanken att det var kväll, trots att klockan var 12.05. Efter det kom sedan Maia H ut på scen och sade några korta ord om spelningen och musik från en väldigt söt ung fröken, som uppenbart var nervös (efter att hon påpekat det själv).
De ljuva tonerna från sången och gitarren som snart började spridas i den fullsatta lokalen gav dock en helt annan bild av artisten, som nu inte längre var den osäkra flickan som några minuter tidigare intagit scenen. Hennes totala inlevelse i musiken under den delikata b-sidan "A year with you" fick förmodligen hela Aulan att spärra upp ögonen och hålla andan för att inte missa en sekund av det fina vi fick uppleva. Två låtar senare, när hela bandet på fyra personer hade samlats på scen, var ljudbilden fyllig och känslan i framförandet fortfarande total. Pauserna mellan låtarna präglades av korta ord fyllda av humor och öppenhet. Att se en artist framföra sina låtar med hela sig själv som instrumentet och med hjälp av duktiga musiker därtill, gav en musikupplevelse väl värd att komma ihåg. Det kändes nästan som att publiken drogs mellan de olika känslorna i låtarna utan att veta om varför, det bara var så att vi gavs chansen att känna det hon kände. Bortsett från hiten "and I found this boy" var "A year with you" och "Gothenburg" våra favoriter. När vi dessutom fick chansen att efter spelningen köpa hennes skiva till F319 för rabatterat pris, slog vi till utan att tveka.
När jag gick ut ur aulan kom sanningen som ett slag i magen. Klockan var inte längre 11.30 en lördagkväll nere på stan, utan 12.57, en tisdag på universitetet.
1 kommentar:
Underbart bra.
Skicka en kommentar