Idag när jag kom nerför trappan mot Folksamskrapan så gick solen precis upp bakom molnen och lyste upp söderut. Globen var som en stor lampa och jag kände att, trots dålig luft och ibland otrevliga människor, är Sthlm en fantastiskt fin stad att leva i.
Igår kväll kändes det inte alls så. Pratade med Sofia och fick veta saker jag inte visste innan och då kom jag på att jag missar så mkt när jag inte är "hemma". Saker som folk glömmer att berätta för mig när jag är här. Som får mig att komma ihåg att det faktiskt pågår grejer parallellt med mitt liv. Men ibland kan det verkligen kännas som att allt runt omkring står still och att det bara är här det händer saker. Farligt att tänka så. Mkt farligt. Sedan fick jag dåligt samvete för att jag inte ringer och pratar med kompisarna oftare och så slog det mig - de enda som ringer mig från Umeå är mamma, pappa och Sofia. Så varför ska jag sitta här med dåligt samvete? Det är väl lättare för dem att ringa än person än för mig att ringa tio? Nej, nu längtar jag verkligen hem så att jag får kramas, dansa och bli uppdaterad på det parallella livet...det som pågår i Umeå där majoriteten av de jag älskar mest i hela världen befinner sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Älskade vännen min, man kan inte hänga med i allt som händer de man känner. Inte om man har fler vänner än 2 i alla fall. Bara för att folk inte hör av sig till en, så betyder det inte att de inte tänker på en.
Boosta upp självförtroendet lite. Är det inte så att det finns människor som man tänker på ofta men man aldrig skulle våga ringa till? Kanske finns det en hel hög med hunkar där ute som inget hellre vill än att ringa dig. Jag vet i alla fall att om jag tänker på någon speciell hunk så skulle jag aldrig våga ringa honom så varför skulle då hunkarna våga ringa dig? Dina vänner har antagligen fullt upp med sitt och tycker det är lättare att fråga mig hur det är med dig. Dessutom är du ju inte så jävla rolig att prata i telefon med....
Puss!
Skicka en kommentar