Mammutar och Papputar

Jag är hemma hos mamma och pappa och förundras över hur knäppa de är. Jag får inte vara i ett annat rum än mamma (ännu mindre prata i telefon) eftersom jag då är "osocial" medan hon själv sitter i telefon med bröder, mostrar och arbetskamrater minst 50% av tiden jag är hemma (med min syster just nu). Pappa sitter inne på sitt kontor och surfar hela dagarna, förutom när han är och köper brädor (vem gör det nuförtiden?) då jag kan använda hans dator (om jag torkar av tangentbordet och musen efteråt, jag är ju faktiskt förkyld och han vill inte bli smittad). Där sitter han och hojtar och vill att man ska komma och kolla på nåt han hittat på nätet så jag får springa mellan köket och kontoret stup i kvarten (han blir ju sur om jag inte vill kolla in det fina han hittat) och samtidigt parera mamma som ju blir sur när jag inte är i samma rum som henne. Alltså måste jag försöka få alla på bra humör hela tiden. Det är en cirkus och jag är clownen. Ändå envisas jag med att åka hit och hälsa på rätt ofta. Det är som med tältning. Det låter så himla mysigt och friluftslivigt men när man väl ligger i det där myggfyllda fuktiga helvetesskapet svär man att aldrig tälta igen, något man glömt några veckor senare. Samma sak händer här - tanken dyker upp i huvudet att "åh, vad mysigt att åka hem till Mammut och Papput och äta popcorn och se på På spåret" och sedan när jag sitter där mellan Humle och Dumle i soffan och drar dåliga skämt för att de ska slippa prata med varandra (läs: tjafsa) så skulle jag lika gärna kunna ta upp tältet från källaren och campa i trädgården... men det kommer jag naturligtvis inte ihåg helgen efter.

Ikväll blir det Eurovision med folk som vet hur man umgås, medlemmarna i min kära sektion, som jag åter blivit kär i eftersom jag nu vet att våra dagar tillsammans är räknade. Konstigt det där, hur man aldrig kan uppskatta något man har förrän det är för sent...vilket får mig osökt att tänka på vårt F319 som ska ha "avskedsmiddag" på fredag. Ni som är våra bloggfans och ni som kommer in på rummet och stör är hemskt välkomna på fest senare på kvällen efter middagen. Jag lovar att inte spela schlager (jag kommer nog inte att få komma i närheten av musikspelaren överhuvudtaget) om ni lovar att komma!

Nej, nu hör jag att mamma håller på att avsluta telefonsamtalet med syrran så jag måste skynda mig så jag hinner till köket innan hon märker att jag varit borta!